Idag firar vi Lucia! Du vet väl att Lantmäteriets ortnamnsfunktion har koll på lysande ortnamn med rötter tusentals år tillbaka i tiden.
Den svenska luciatraditionen är en blandning av idéer och ritualer från olika håll. Under medeltiden, då kalendern var förskjuten i förhållande till dagens, var lucianatten årets längsta natt och den festliga inledningen till julfastan.
Kopplingen till martyren Lucia, död omkring år 300, har att göra med namnet Lucia. Det är bildat till latinets lux ’ljus’, och vad passar väl bättre för att besvärja mörkret än ett ljushelgon. Kanske finns också förkristna inslag i luciafirandet.
Myter och namn
Den språkliga betydelsen av namn på personer och platser har ofta varit en beståndsdel i myter och ritualer. Ibland fungerar platser som portar mellan det kända och det okända, det vardagliga och det övernaturliga. Då är namnens roll ofta att förklara och legitimera riter och beteenden.
Men även platser som är mindre förbundna med det övernaturliga har namn som kan förklara vad de är. Gemensamt för alla namn är att de bär på en berättelse.
Så är det också med den ungefärliga miljon ortnamn som vi förvaltar på Lantmäteriet. De är länken mellan matematisk geodesi och mänskliga föreställningsvärldar.
Och vad har detta med Lucia att göra? Jo, namnet Lucia bildat till lux ’ljus’ har faktiskt många språkhistoriska släktingar bland våra ortnamn. Det handlar då inte om det fåtal ortnamn som faktiskt är bildade till Lucia, Lusse och så vidare utan det rör sig om namn med ett mycket äldre släktskap.
Indoeuropeiskt ursprung
Utifrån ett urindoeuropeiskt *lew-k- som betydde ’lysa’ men också ’se’ och ’vara klar’ har många ord bildats för tusentals år sedan. Några exempel är fornindiskans rokáh, armeniskans loys, kymriskans llug och latinets lux, som alla betyder ’ljus’.
På germanskt språkområde motsvaras det indoeuropeiska temat av roten *leuh-. Till detta har adjektivet *léuh-ta- bildats, vilket vi idag ser i till exempel tyskans licht och engelskans light. I forngermanskan har det även funnits ett substantiv *léuhsa samt ett verb *léuhsijan-. Det är från dessa två ord som de nordiska språkens ljus/lys och lysa/lyse har utvecklats.
Det finns många ortnamn som innehåller fornspråkliga motsvarigheter till substantivet eller adjektivet ljus, men de är inte alltid så lätta att omedelbart få syn på. Dialektala utvecklingar och skiftande sätt att skriva har gjort dem till en spretig namngrupp.
Lysande ortnamn
Ganska tydlig är i alla fall en grupp vattennamn på Ljus-/Lys-, exempelvis Stora Ljusnen, Ljusnaren, Ljussjön, Ljusevattnet, Ljustjärn, Ljusnan, Lysnigen, Lysa och Lysetjärn. Denna namngrupp har sin tyngdpunkt i Dalsland, Bohuslän och Värmland, med förgreningar norrut samt in i Norge.
I resten av landet har lysande topografiska objekt istället ofta fått namn på Skir/Skär, bildade till ordet skir ’ren’, ’klar’, ’glänsande’, som i Skirö eller Skären.
En annan mycket gammal namntyp som vanligen anses innehålla en bildning till ljus är de äldre av bebyggelsenamnen på -lösa, som Ramlösa, Bjälösa, Vättlösa och Hasslösa.
Sök ortnamn
Att uråldriga namn ännu har lyskraft märks på de frågor som dagligen kommer in till Lantmäteriets ortnamnsfunktion.
Är du nyfiken på ortnamn? Testa gärna vår e-tjänst!